Sammanfattning

Hektor (latin: Hector) är en hjälte i den grekiska mytologin, äldste son till Priamos, kung av Troja, och Hekuba. Han var make till Andromache och far till Astianactes.

Han är en av huvudpersonerna, liksom Akilles, i Homeros Iliaden. Han deltog i det trojanska kriget och var den viktigaste försvararen av staden, innan han dödades i strid av Akilles, som var arg på honom för att han dödat Patroklos.

Den homeriske hjältens berömmelse levde kvar även under den postklassiska eran, och under medeltiden ansågs han vara ett föredöme för sin fullständiga efterlevnad av ridderlighetens ideal: han ingick i själva verket bland de nio värdiga.

Hektor gifte sig med Andromache, med vilken han fick en enda son, Astianactes, som senare mötte döden i händerna på Akilles son Neoptolemus under erövringen av Troja. Vissa författare tillskriver Hektor faderskapet till tre andra söner: Laodamantes, född av Andromache, en viss Amphineus, När Hektors bror Paris (kallad Alexander) besökte Lacedemone kidnappade han Helena, hustrun till stadens kung Menelaos. För att återupprätta sin heder och få tillbaka Helena till sig själv, organiserade Menelaos, i syfte att hämnas och förstöra staden Troja, en allians mellan de achaeiska folken med sin bror Agamemnon.

Från landningen till duellen mellan Paris och Menelaos

Strax innan kriget började föreslog oraklet av Apollo Timbreo, Trojas gud, Hektor att han skulle undvika en strid med Patroklos, för om han gjorde det skulle ödet inte på något sätt förhindra trojanens död. För att förhindra detta åtföljdes Hektor alltid av en rådgivare, Darete, som skulle skydda honom i strid: denne man visade sig dock vara en förrädare.

Trojanerna informerades om fiendernas ankomst och ställde upp sig längs kusten i ett försök att hindra landstigningen. De skrämda achaeerna tvekade att gå i land: ett orakel hade faktiskt förutsagt för dem att den förste som satte sin fot på trojansk mark skulle bli den förste att dö. Iolaus, som inte ville tro på förutsägelsen, gick ensam i land från den båt han stod på och gav sig iväg mot sina fiender. Han kämpade tappert tills Hektor dödade honom genom att kasta ett spjut mot honom: från och med då kallades Iolaus för Protesilaus.

Hektor undkom striden för bara några ögonblick och gick till sin bror Paris och övertalade honom att möta Menelaos i en duell. Omedelbart efteråt gick han till fienden och föreslog duellen: vinnaren skulle få behålla Helena och en vänskapspakt skulle ingås mellan de två folken för att få slut på kriget. Det fick dock inte det önskade resultatet på grund av Afrodites gudomliga ingripande, som räddade Paris.

Mötena med Hekuba och med Andromache och hennes son

Kriget fortsatte, många hjältar föll under den modige trojanens armar, och senare, på inrådan av sin bror Helenus, gav sig Hektor iväg för att besöka sin fru, som var orolig för honom; men innan han började resan höll han ett innerligt tal till sina soldater. När den trojanske prinsen nådde stadsportarna frågade alla kvinnor honom om nyheter om sina nära och kära; Hektor svarade sanningsenligt på dessa frågor och berättade även de sorgligaste nyheterna. Hemma träffade han sin syster Laodice och sin mor Hecuba; han avböjde erbjudanden om gott vin och goda måltider för att inte glömma den hårda kamp som väntade inte långt borta och övertalade sin mor att be till gudinnan Athena, traditionellt fientlig mot trojanerna, för att be om hennes gunst: en gång utanför mötte han Paris och Helena som var fast beslutna att rättfärdiga sina handlingar.

Hektor gick sedan för att leta efter sin fru, och efter att ha fått information om hur han skulle nå henne lyckades han träffa sina närmaste familjemedlemmar. Han såg både sin fru och sin son, som kallades Astianactes av alla utom sin far Scamandrius. Hans fru försökte övertala honom att inte återvända till striden, men han lugnade henne och förberedde sig sedan för att omfamna deras lille son. Den senare skrämdes av sin fars utseende: först grät han vid åsynen av den dinglande hjälmen och bronsrustningen. Hektor och Andromache, mitt i sina tårar, lät ett leende glida fram över den lustiga episoden, han tog av sig sin huvudbonad, smekte sin son och bad till gudarnas fader att vaka över honom.

Duellen med Ajax

Den trojanske prinsen återvände till kriget tillsammans med Paris och skördade achaiernas led; under en sammandrabbning föll Eioneus, en hård fiende till Troja, under den trojanske prinsens spjut. Striderna fortsatte tills Helenus, på gudarnas inrådan, föreslog en utmaning mellan de två modigaste krigarna från de motsatta sidorna.

Hektor accepterade förslaget och bestämde sig för att utmana den som trodde sig vara den starkaste av grekerna. Av rädsla för trojanens stora styrka var det till en början ingen som trädde fram, vilket väckte Menelaos ilska som bestämde sig för att träda fram och möta en säker död. Agamemnon själv ingrep för att stoppa sin bror, redo att acceptera duellen, för stark var Hektor. Nestor förstod situationen och hetsade upp stämningen med ett hetsigt tal, tills så många som nio hjältar gick med på att slåss mot trojanen. Vid denna tidpunkt beslutades om lottdragning. Alla lade en sten i Agamemnons hjälm, där de tidigare hade placerat ett igenkänningstecken. När lottningen ägde rum kände ingen omedelbart igen stenen, men senare insåg man att den store Ajax Telamonius var den utvalde.

Det första anfallet gjordes av trojanen, men hans motståndare med en berömd sköld blockerade attacken, som inte tog sig igenom hudlagren. Ajax gick till angrepp med sitt starka spjut och tog sig förbi trojanens sköld, men Hektor lyckades ducka precis i tid för att undvika ett tragiskt slut. Den trojanske prinsens attack splittrades återigen mot skölden och hans vapen böjdes vid nedslaget. Priams son tog en sten från marken fast besluten att fortsätta och levererade sedan ett slag mot skölden som mullrade. Ajax tog en sten som var mycket större än den första och kastade den mot sin motståndare: den lilla sköld som fanns kvar förstördes, den trojanske prinsen slogs medvetslös och hans kropp föll till marken. Hjälten återhämtade sig omedelbart och drog sitt svärd, liksom Ajax, och de två skulle ha kämpat till det bittra slutet om inte härolderna, inklusive Ideus, hade protesterat mot att fortsätta utmaningen på grund av solnedgången. och tack vare Hektors beslut avslutades duellen, utan vare sig förlorare eller vinnare, och de utbytte respektfulla gåvor.

De gåvor som utbyttes var i själva verket varsel om olycka, eftersom båda skulle kopplas till de episoder som berättade om deras död: svärdet, Hektors gåva, skulle vara det som Ajax skulle döda sig med; bältet, (achaiernas gåva) skulle vara det som trojanen skulle släpas med genom lägret efter sin död. Enligt en annan version ville Hektor drabba samman direkt med Akilles, eftersom han insåg att en sammandrabbning mellan de två var oundviklig, men den grekiske hjälten som fortfarande var rasande på Agamemnon för att han hade tagit hans krigsbyte från honom (endast taget av medlidande och för att uppfylla Patroklos önskan), Briseis, rapporterade att han hade dragit sig ur kriget och först då valde Hektor Ajax som sin utmanare.

Hyginus skiljer sig från Homeros genom att ge en magisk version av utbytet av gåvor efter duellen. För mytografen är det som om det förutom själva föremålet också finns viljan, hatet hos den som ger föremålet, i själva verket kommer de två personernas öde att vara kopplat till just dessa gåvor. Senare, i modern tid, diskuterades "tapperhetsprovet" mellan Ajax och Hector, särskilt av Frazer, men, som Carriere och Mason konstaterar, eftersom det i själva verket inte fanns någon vinnare, bevisades inte tapperheten fullt ut. Ajax talade senare med Odysseus om utmaningen och sade att även om kungen av Ithaka och många andra hjältar var rädda för Hektor eftersom han skapade förödelse när han gick ut i strid nästan som om en gud anslöt sig till honom i striden, förlorade han inte i utmaningen. Hans följeslagare påminde honom dock senare om att Hektor inte hade fått ett enda litet sår i sammandrabbningen.

Mot Nestor och Teucer

Den tappre krigaren var på väg att döda den äldre Nestor i det följande slaget; Diomedes, hans allierade, försökte sedan övertyga Odysseus att ansluta sig till honom mot trojanerna, men svaret var hans flykt. Greken gav sig ensam iväg för att rädda sin vän, som befann sig avsutten; i själva verket förlorade han sin häst till en pil. Nestor klättrade upp i vagnen och de två mötte fienden öga mot öga. Den ofelbare Diomedes kastade ett spjut mot Hektor, som lyckades undvika det, men inte hans kusk, Eniopeus, son av Thebe, som föll död ur vagnen. Zeus ingrep för att rädda Diomedes, som hade utmärkt sig för sitt mod genom att höja dimman på slagfältet. Han tvekade att ge upp utmaningen, eftersom han inte ville att Hektor skulle skryta med att han hade varit rädd för honom. Till slut övertygades han av Nestor och drog sig tillbaka efter att ha stått emot fiendens angrepp med svårighet och endast tack vare Zeus åska.

En annan motståndare som den trojanske prinsen fick kämpa mot flera gånger var den formidable Teucer; för varje pil han sköt föll en fiende död på slagfältet. I den första sammandrabbningen mellan de två räddade Hektors snabba reflexer återigen hans liv; den dödliga blixt som riktades mot honom träffade istället hans halvbror Gorgitione. En annan pil sköts från bågen och även denna gång, genom gudomlig vilja, missade fienden sitt mål och dödade istället Archeptolemus, trojanernas nya vagnstyrare, som omedelbart ersattes av Cebrio, hans andra halvbror. Hektor klev av vagnen och gick mot sin fiende som under tiden förberedde sig för att skjuta ännu en pil. Bågen spändes till det yttersta, men innan han kunde skjuta den vassa spetsen skar Priams son av bågsträngen och vapnet blev oanvändbart. Trojanen, som utnyttjade det gynnsamma ögonblicket, lyckades såra Teucer, och endast hans bror Ajax och andra hjältars ingripande räddade den skicklige Achaeus från en säker död.

Mot Diomedes och Odysseus

Hektor tänkte ut en plan: han försökte rekrytera några anhängare mot betalning och svarade på anropet i namnet Dolone. Han begav sig omedelbart till fiendens läger där han föll offer för en listig plan av kungen av Ithaka. Dolone togs till fånga och dödades, vilket markerade misslyckandet med det företag som anförtrotts honom av Hector.

Dagar senare, i ett annat slag mellan danaerna och trojanerna, väntade Hektor, på Zeus inrådan, rastlöst på att Agamemnon skulle visa tecken på trötthet och så snart han fick syn på den achaiske kungen med avsikt att överge slaget, eggade han sina allierade och ryckte fram bland fienderna och dödade många av dem: Aseus, Autonous, Opithaeus, Dolope, Ophletius och Agelaus, Hesimnus, Oro och Hipponous föll livlösa på slagfältet. Diomedes kände på sig att fiendens mål var att nå skeppen och han och Odysseus gjorde motstånd, men när Hektor nådde dem kände Diomedes en djup rädsla som han uttryckte för kungen av Ithaka.

Hector attackerade Diomedes genom att kasta sitt spjut mot honom, men det nådde inte sitt mål som den trojanske prinsen hade hoppats. Diomedes reagerade genom att i sin tur kasta sitt spjut mot huvudet och träffa Hektors hjälm, som knappt stod emot det kraftiga slaget, trojanen vacklade, mörker föll över hans ögon, medan fienden återfick vapen och mark. Hektor, som var orolig över situationen, klättrade upp i vagnen och flydde medan Tidididis täckte honom med förolämpningar. Hektor föredrog att undvika utmanande konfrontationer genom att dribbla mot mindre soldater. De påpekade för honom närvaron av Ajax, som utrotade sina allierade, men den trojanska prinsen bestämde sig för att inte slåss mot honom igen utan att gå runt honom.

Anfall mot fartyg

Tack vare Trojas försvarare stod grekerna vid sina skepp för att försvara sig, men han ville attackera dem trots att förhållandena var ogynnsamma. Hektor uppmanade de allierade att korsa farorna, medan Polydamantes försökte förstå hans plan, som tycktes leda dem till en säker död; för detta ändamål kallade han till ett krigsråd som samlade alla de olika ledarna för armén.

På denna expedition delades armén in i grupper: den första gruppen leddes av Hektor och hans bror Cebrio, vanligtvis hans sista kusk, den andra av Paris med Alcathoos och Agenor, den tredje av Helenus med Deiphobo och Asio, den fjärde av Aeneas med Archelocus och Acamantus, som var eniga i sin diskussion om bästa tillvägagångssätt, men den enda som inte lydde och missade rådet var Asio, som var ivrig att slåss och inledde ett blodigt slag. Hela armén följde honom till slut och nådde fiendens läger nära stranden, där de hade murar och olika befästningar. Under stridens gång såg Hektors trupper ett omen högt uppe på himlen, och eftersom de trodde att det kunde vara bäraren av olycksbådande nyheter, tvivlade de på hur de skulle agera, och Polydamantes själv bad hjälten att retirera. Den trojanske prinsen, som fruktade att hans väns ord skulle få soldaternas hjärtan att vackla, svarade med att uppmana alla trojaner att kämpa även om det kostade dem livet.

Tack vare Sarpedons, Zeus son, raseri lyckades Hektor först bestiga den mäktiga muren och därefter flytta ett enormt stenblock, så stort att två starka män aldrig hade kunnat flytta det, vilket gjorde det möjligt för hans allierade att tränga in i fiendens läger.

Hektor ledde sin armé till skeppen och mötte återigen den fruktade Teucer; den trojanske hjälten kastade sitt spjut i hopp om att träffa honom, men hans vapen fastnade i bröstet på Amfimachos, en achaeisk kapten. Greken kastade sitt spjut men den trojanske hjältens sköld försvarade honom. Han sprang in i Ajax Telamonius, ivrig att slåss mot honom. Hektor, som försökte slå honom, kastade sitt vapen, som splittrades på korset av remmarna. Fienden kastade ett stort stenblock, mot vilket trojanen, hur han än lyckades försvara sig, befann sig liggande på marken i smärta. Glaukos och andra bar honom i säkerhet, men han var svårt skadad. Hektor, även tack vare uppmuntran från guden Apollo, ledde sina män igen, medan hans fiender plötsligt, som genom magi, inte hade något mod längre. Den trojanske prinsen försökte undvika Ajax, utan framgång, i sammandrabbningen kastade de sina spjut, men båda var snabba och undvek döden; människor nära dem betalade priset. Fienden bad sin bror om hjälp, Teucer vände sitt sikte mot trojanen, spände sin båge, som gick sönder på uppmaning av Zeus själv. Hektor dödade Schedio och när han började bränna skeppen gjorde han slut på Perifetes liv, ännu en fiende.

Striden mellan Hektor och Patroklos

Akilles, som hade förblivit neutral på grund av ett tidigare löfte, såg de brinnande skeppen på långt håll, och Patroklos, som hade bett honom att gå och slåss klädd i sina vapen, gav sig av i spetsen för Myrmidonerna, den pelidiska armén. Tack vare detta trick kunde Danaerna ta kontroll över kusten igen. Patroklos kunde anfalla och döda den store Sarpedon och många andra fiender. I ett rasande kast lyckades Ajax allvarligt skada Hektor, som tvingades dra sig tillbaka från striden för att återhämta sig. Efter att ha dödat Epigeus lämnade trojanen de andra motståndarna bakom sig och koncentrerade sig på Patroklos, som kastade en sten mot honom i försvar. Den trojanske prinsen undvek det dödliga slaget och det var hans tredje kusk, Cebrio, som föll offer. Runt hans lik kämpade duellanterna som två vilda djur, och väpnaren försökte attackera Hektor i benen. Under striden steg ett moln av damm upp och täckte allt, och när Patroklos förlorade Hektor ur sikte anföll han och dödade många andra fiender; men vid ett anfall vände han sig omedvetet mot Apollo, som hade anslutit sig till striden tidigare, och försvarade sig med en hand. Slaget mot hans motståndare var så hårt att han nästan förlorade förståndet. Apollon, när han var som mest rasande, slog Patroklos i ryggen och avväpnade honom fullständigt: han förlorade sin hjälm, sköld, spjut och rustning. Hjälplös och förvirrad fick han sällskap av Euphorbus som slog honom med sitt spjut mellan skulderbladen men inte hade modet att möta honom. Hektor överraskade Patroklos när han försökte fly från striden och med ett slag av sitt spjut genomborrade och dödade han honom. På gränsen till döden hade Patroklos tid att förringa sitt nederlag mot den trojanske hjälten ("Om ens tjugo krigare som du attackerade mig,

Den dödliga sammandrabbningen med Akilles

Glaukos var irriterad över Hektors beteende, som verkade vara ointresserad av sina kamraters öde. På sådana anklagelser svarade den trojanske hjälten och berättade att han aldrig hade fruktat strid och utmanade honom att se om han skulle bete sig som en fegis eller en hjälte den dagen. Den trojanska prinsen försökte bära Patroklos vapen, som faktiskt tillhörde Akilles, men endast det gudomliga ingripandet från Zeus och Ares tillät trojanen att slåss med fiendens vapen. Striden blev förvirrad, trojanerna försökte ta Patroklos kropp från achaeerna, med Ajax solitt ansvarig för hans försvar och dödade dem som försökte återfå hans kropp. Han undvek ännu en attack från Hektor, medan slakten rasade över den stackars döda mannens kropp. Under stridens gång dödade Hektor Schedio, Phocians kapten, son till Ifitus, men inför achaiernas motattack undkom han med nöd och näppe. Automedon undkom med nöd och näppe Hektors död, medan den trojanske prinsen lyckades såra den starke Leitus. Menelaos genomborrade Pode, Hektors unge svåger, vilket orsakade enorm sorg för den trojanske ledaren: detta dödande gjorde honom dock våldsam igen. Polydamantes reagerade också med förnyat raseri och gick så långt som att allvarligt såra Peneleus. Idomeneus var trött på Hektors bedrifter och slog den trojanske hjälten i bröstet med sitt spjut, utan att skada honom på grund av hans rustning, men den senare svarade med att kasta sitt skaft mot honom, som dök ner i käken på Ceranus, Merions kusk, som föll död i dammet.

När Akilles fick höra om sin älskade Patroklos tragiska död grät han först och tröstade sig med sin mor, sedan blev han rasande och inledde en ny vänskap med Agamemnon, och slutligen gick han mot sin vapenlösa fiende. Med hjälp av sin mor och guden Hefaistos, en skicklig smed av vapen och rustningar, fick peliden en ny rustning av nereiderna, medan Homeros berättar att Thetis, som inte ville vänta en enda sekund, själv förde med sig rustningen. Den oövervinnerliga krigaren uttryckte en önskan om att döda inte bara sin älskares mördare utan även andra krigare, en praxis som inte dokumenterades i den tidens verklighet utan endast i myterna.

Under tiden kämpade den trojanske hjälten mot de två aiacierna och försökte återfå Patroklos kropp flera gånger om, men varje gång avstod han från försöket av rädsla för fiendens vapen. Han lyckades nästan genom att skrämma fienderna, men när kvällen föll föreslog Polydamantes en reträtt, en idé som oroade Hektor. Hjälten trodde att förhalning bara var en taktik till förmån för de rikare grekerna, för Troja var trött efter den ständiga belägringen och hade inte längre något ekonomiskt stöd för att föda armén. Hans nya tal uppmuntrade alla krigare att slåss igen, och även om rådet kan ha verkat fel på vissa sätt, blev det triumferande hyllat. Striden mellan de två hjältarna kom allt närmare och gudarna ville alla ingripa: Apollo, av alla de mest utsatta, försökte få Aeneas inblandad och uppmanade honom att våga duellera med Akilles: Pelis skulle lätt ha dödat sin fiende, men han räddades av Poseidon, som, även om han var grekernas skyddsgud, uppskattade Aeneas pietas mycket. Akilles raseri investerade många hjältar nära den trojanska prinsen, inklusive den unga Polydorus, som var hans halvbror: vid den tidpunkten avancerade Hektor och mötte sin livslånga fiende.

Priams son kastade sitt vapen, men Athena, som nu bestämt sig för att försvara Pelis, drev det tillbaka med en vindpust. Akilles anföll med sin stav med enorm ilska, varpå tät dimma kom från fältet tack vare Apollo, och de nästa tre attackerna från Thetis son gick alla förgäves, och beslutade slutligen att byta mål: sammanstötningen sköts upp.

Akilles kastade sig åter in i striden och utplånade fler av Hektors kamrater, och bland hans offer fanns Troos Alastorides, som hade kapitulerat utan att ens försöka fly, Deucalion, som hade blivit rent halshuggen med sitt svärd (märgen sprutade överallt och hans torso låg i en sjö av blod), och den unge och modige thrakiske ledaren Rigmus; När han nådde stranden av Skamander dödade han en annan son till Priamos, Lycaon, och den starke Asteropeus från Makedoniens peoner, vars kroppar kastades i floden tillsammans med många andra krigares. Han tvingade sedan trojanerna att ta sin tillflykt bakom de solida stadsmurarna, tack vare Apollo, som förvandlad till Agenor lockade fienden. Den ende som till slut stod kvar utanför murarna var Hektor själv. Innan fienden nådde honom förtvivlade trojanens föräldrar, särskilt Priamos, som fruktade att den achaeiske krigaren skulle göra sig av med deras sons livlösa kropp. Hektor hade tid att tänka, han ville gottgöra sig själv för att ha lett många kamrater i döden, han var medveten om att det enda sättet var att besegra en fiende som han visste var starkare än han själv. Han funderade på att erbjuda honom lika mycket som Menelaos skulle få från segern över Paris, men han visste att det nu var för sent. Priamos son såg sin motståndare i ett mordiskt raseri och flydde, tillräckligt snabbt för att inte fångas av sin förföljare, men inte tillräckligt snabbt för att undkomma honom. Duellanterna gick tre hela varv runt de mäktiga murarna: Hektor hindrades från att komma in, men samtidigt förskonades han från den svärm av pilar som grekerna var redo att skjuta, eftersom han förblev Akilles byte.

Athena steg ner från Olympen med sin fars tillåtelse, nådde Akilles, lugnade honom och antog sedan skepnaden av Deiphobo, en av Hektors käraste bröder. Gudinnan nådde trojanen som lurades av det falska utseendet och sedan bestämde sig för att gå huvud mot huvud med fienden. Priamos son försökte nå en överenskommelse om begravningen av de besegrade, men peliderna svarade att lejon inte förhandlar med lamm. Den första attacken kom från achaeanen, hans spjut missade sitt mål tack vare trojanens smidighet. Folkets herde gick till attack och Pelis försvarade sig med sin sköld, samtidigt som Athena osedd plockade upp Achilles spjut och gav det tillbaka till den achaeiske krigaren. Hektor ropade på Deiphobo, som inte kom fram, förstod bedrägeriet men drog ändå sitt svärd, vilket inledde den slutliga sammandrabbningen mellan de två. Greken med sin stav observerade noggrant sin fiendes kropp, rustningen han bar kände han väl eftersom det var hans egen. Akilles hittade fiendens utsatta punkt, nära halsen, och slog snabbt med all sin styrka för att hämnas sin vän Patroklos död. Den döende trojanen bad fortfarande fienden att lämna hans kvarlevor till hans släktingar, men achaierna lovade inte. Enligt en mindre version mötte Hektor inte döden mot Akilles, utan hans slut kom i händerna på Penthesilea, drottning av Amazonfolket, som för de flesta författare istället är en allierad till trojanerna.

Efter döden

Så snart Hector dog närmade sig alla fiender, slagna av hans imponerande och hotfulla utseende som han behöll även när han var död. I tur och ordning slog alla honom utan återhållsamhet. Akilles visade ingen medkänsla eller respekt för sin rivals kropp, genomborrade senorna och band honom med sitt bälte, Ajax gåva, till vagnen. Han klättrade upp i den, svingade piskan över sina hästar och släpade Hektor över fältet. Den döde mannens föräldrar tittade på skådespelet och skrek, medan hans fru fångades av de fruktansvärda nyheterna när hon väntade på sin man i sitt hem och förberedde ett varmt bad för honom. Efteråt var Thetis son inte nöjd, han funderade fortfarande på vilka skändligheter han kunde göra med trojanens kropp för att hedra Patroklos. Han bestämde sig för att än en gång köra sin vagn runt sin väns grav och följa en ritual, en sed som var typisk för hans folk, även om ödet var detsamma som det som reserverats för den tidens heliga kungar. Apollon bad själv sin far, den högste Zeus, att Hektors lik skulle återlämnas till hans folk, eftersom en död man inte kunde be och att trakassera de döda ansågs upprörande av gudarna. Priamos lyckades med hjälp av Hermes, gudarnas budbärare, ta sig till fiendelägret och tala med Akilles. Han grät, kysste hans knän och vädjade till honom och fick till slut kroppen som han ville ha den, även om andra författare rapporterar att Priamos erbjöd mycket värdefulla gåvor för att övertyga Akilles att ändra sig, och att enbart ord inte var tillräckligt. Kroppen förblev dold för hans fars ögon, för om han hade sett den i det tillståndet hade han kanske attackerat Akilles och blivit dödad.

Tävlingar anordnades därefter: det var verkligen en typisk sed på den tiden att fira berömda personers död med spel. I Hektors fall varade firandet i nio dagar, under vilka det förekom fruktansvärda muller så att alla fåglar som flög föll från himlen. Begravningståget öppnades av Andromache, Hecuba och Helen. Enligt en av många versioner begravdes kroppen på Apollos order i en grekisk stad som hölls gömd. Hekuba sökte först efter sin sons sköld, för att återfå minnet av Hektor tillsammans med hans bild, tack vare svetten som tryckts på den. Faktum är att svetten på skölden aldrig nämns av Homeros i samband med Hektor, utan endast för Ajax under den långvariga striden mellan de två. Enligt en version, när Hekuba tillfångatogs av achaeerna, slukade hon askan av sin son, som hon hade gömt i sitt bröst, för att förbjuda eventuella nya övergrepp På hjältens grav hittades tårar och några vita hårstrån. Ett slags legend spreds bland lokalbefolkningen: Andromaches spöke sades ofta besöka sin makes grav. Hektor var den trojanske krigare som mer än någon annan utmärkte sig i krig och till och med dödade 32 hjältar av de totalt 88 som dödades av den trojanska armén. Bättre än han var Akilles och Aeneas, som tillsammans lyckades få den ene, son till Thetis, att döda 84 fiender, den andre, son till Venus eller Afrodite, att förinta totalt 69 hjältar mellan akéer i det trojanska kriget och italiker i det latiska kriget, som nämns i Aeneiden. En sista hjälte som dödade ett stort antal trojaner i Aeneiden var Turnus, kung över Rutuli och son till Daunus, en italiensk hjälte, och nymfen Venilia, också en halvgud, som gjorde en massaker på Aeneas följeslagare och gick så långt att han dödade 48 fiender ensam.

Myten om Hector satte igång fantasin hos många författare under de följande århundradena; Dante tog upp hans myt flera gånger när han skrev sina verk. I Den gudomliga komedin skildrar Dante honom i sällskap med Aeneas och placerar dem bland de magiska andarna i limbo eftersom de inte hade döpts. Hektors namn dyker upp igen i Paradiset där den hypotetiska örnen flyger över hjältens grav, men Hektors namn kommer också att finnas med i poetens andra verk, där han alltid kommer att bli ihågkommen i par med Aeneas.

William Shakespeare hade i sin pjäs Troilus och Cressida, som delvis byggde på tidigare verk av andra författare, tagit upp historien om Troja innan kriget bröt ut, och vi ser Hektor kämpa i ett försök att avleda sin bror från Helena. Berättelsen löper genom hela kriget fram till den sista akten, den femte, där Hektor, trött på krig när han vilar sitt svärd, konfronteras hjälplöst av Akilles och dödas.

Ugo Foscolo minns figuren Hector i sitt verk, och ställer upp honom som ett exempel på patriotism, och säger att alla som värnar om sitt land kommer att gråta när de minns dess historia.

Även kompositörer fascinerades av händelserna kring Hector. Fransmannen Hector Berlioz fascinerades först av de händelser som berättades av Vergilius och sedan av dem som berättades av Shakespeare, och till slut komponerade han sin största opera. Hector kommer i sin skapelse att ge kloka råd till sin vän Aeneas, som till slut kommer att övertalas att lämna Troja och bege sig till Italien för att skapa ett nytt imperium.

Det finns inga skriftliga bevis för Hektors existens, men hans myt är fortfarande omdebatterad.

Arkeologen Schliemann hittade i sin forskning vad som skulle kunna kallas det altare där Hector offrade sina offer till den högste Zeus. Manfred Korfmann lyckades tillsammans med tyska kollegor hitta en underjordisk källa nära Trojas murar, just den plats där karaktären enligt Homeros mötte sin död. Typiska sedvänjor hos invånarna i Thessalien, såsom Achilles rituella släpande av den trojanske hjältens lemlästade kropp, rapporteras också av auktoritativa källor.

Den trojanske prinsen var en man med hjärta, medkännande och modig, men också kapabel att hedra sina fiender. Under tider av vapenvila älskade han att vara i sällskap: man minns särskilt hans glada libationer tillsammans med sin unge svåger Pode. Av många författare betraktas Hektor som hjälten par excellence, som trots att han saknade övernaturliga krafter och hatades av många gudar, kämpade mot fruktansvärda motståndare med stolthet över att han bara var en man, även om han var en ättling till Zeus.

Hektor drog sig ibland tillbaka inför fienden, han måste sporras, som om han glömt att han hade modet, som Sarpedon gjorde genom att vända sig direkt till sin vän; men i hans tankar fanns alltid hans fru och son, han hade en familj som han älskade att återvända till. Priamos son reagerade aldrig på sporrar med ord utan med gärningar, på begäran om hjälp svarade han med att slåss för hundra soldater.

Även om han ofta inte svarade på frågor som ställdes till honom under striderna, var Hektor mycket skicklig med ord; han använde dem bara när situationen var lugn och strider inte hotade. Den trojanske prinsen var först emot kriget (han förordade att Helena skulle återvända till sin make) men när det väl hade börjat stred han utan att tveka, så till den grad att han nekade sin kära hustru hennes önskan: att överge striden för att stå vid hennes sida. Anledningen till denna vägran var den skam han skulle ha dragit på sig om han hade agerat som en desertör, en skam som skulle ha dödat honom i hans egenskap av kronprins. I varje slag han deltog i visade han alltid stor respekt för den fiende som kunde stå upp mot honom, och samtidigt kämpade han nästan som om han inte brydde sig om livet, men snarare än att söka evig berömmelse flydde han från rädslan för att bli kallad feg. Hektor var väl medveten om att han var en förebild för trojanerna att se upp till och han hade ingen blygsamhet att erkänna att han var berömd bland sitt folk.

Sällan nämns Hektors utseende i texterna: han var imponerande nästan som om han vore en jätte, ett av hans många smeknamn kom faktiskt från en av de städer där sådana varelser levde. Han hade också svart hår, typiskt för hans befolkning. Smidig och snabb, han duckade för varje lans som kastades mot honom och lyckades inte bli ikappsprungen av Akilles i kapplöpningen. En beskrivning av den trojanske prinsen finns hos Strauss där han hävdar, enligt de uppgifter han samlat in, att han hade böljande hår; han bar sitt hår långt i nacken och kort i pannan, kanske hade han hästsvans, och var rakad; han bar också kjol och guldörhängen.

Kritik av karaktärer

Den kritik som riktas mot Hektor är till största delen framställd i Iliaden själv. Hans fiender, som till och med tillskrev honom berömmelse som krigare, hävdade att han alltid fick hjälp av gudar som gick ner med honom i fält, som i fallet med Ares, men ännu värre än honom var Zeus som förlät honom alla möjliga brott mot det achaeiska folket, de som kunde skryta med att ha gudomligt ursprung.

I sina fienders ögon framstod han som en person som var så högmodig att han till och med struntade i gudarna. Under Iliadens gång ger Hektor, som Homeros påpekar, falska löften som kritikerna invänder mot och påpekar att löftet inte bröts på grund av hans eget fel.

Förhållandet till Paris

Trots att Paris var hans bror tvekade Hektor inte att dra sitt svärd mot honom och hotade att döda honom för att skydda familjens och rikets heder; Paris å sin sida välkomnade all kritik från sin bror och hävdade att hans hjärta alltid var lika vasst som ett svärd. Trots detta stödde Hektor sin bror i många beslut.

Förhållandet till Andromache

Det fanns respekt mellan de två makarna och hustrun försökte hjälpa sin man så mycket hon kunde, till exempel genom att peka ut en möjlig svag punkt i Trojas murar.

Andromache kunde under kriget inte stå ut med bristen på nyheter från slagfältet; så snart hon hörde om en av achaiernas segrar försökte hon nå sin make i hopp om att se honom fortfarande vid liv. Hon hade förlorat större delen av sin familj till Akilles och ville inte förlora sin älskade också, som hon inte bara betraktade som make utan också som bror och far. Hektor uttryckte all sin kärlek när han besökte henne i den sjätte boken: vid det tillfället sade han tydligt att mer än stadens öde, eller hans föräldrars eller hela folkets öde, eller ens hans eget liv, mer än något annat var han intresserad av sin bruds öde.

Hektor återvände till Andromache under en paus, efter att ha följt rådet från Helenus som, utrustad med gudomliga förmågor, hade rekommenderat honom att förtjocka de stridandes led och han ensam återvände till staden för att förbereda ett offer till gudinnan Athena. Efter att ha bett sin mor Hekuba att ge en gåva till gudinnan, utnyttjade han den korta pausen för att träffa Andromache, som hade klättrat upp i det högsta tornet på Scee-porten för att följa stridens öde. Hans fru bad honom att inte drabba samman med Akilles, eftersom han redan hade dödat hennes far och hennes sju bröder. Men Hektor, en modig hjälte, vägrade tyvärr Andromaches böner, eftersom det var hans plikt att strida, trots den överhängande dödsfaran.

Hektor avbildas ofta i antik konst i de scener som gjorde honom berömd i Iliaden, till exempel kan han ses i François-vasen från Vulci, eller den berömda duellen med Akilles finns avbildad på många föremål från den tiden, till exempel keramik från omkring 500-talet före Kristus, etruskiska urnor och vaser, och till och med i romerska sarkofager. Av de många målningar som föreställde honom fanns det nästan aldrig något verk som helt ägnades åt honom, men han avbildades alltid med andra hjältar som höll honom sällskap. Det sägs att Polynotus i Lescae i Delfi var den förste att tillägna honom ett figurativt verk, i vilket Pausanias såg stor sorg.

Bilden av den trojanske hjälten finns också i den nu försvunna Cypsisarken, i många miniatyrer av den ambrosianska Iliaden och hans figur avbildades också på gamla trojanska mynt. I Domus Aurea, ett residens som beställdes av Nero, den romerske kejsaren, byggdes ett rum tillägnat Hektor och Andromache, vilket rapporterats av historiker från den tiden som bevittnade byggandet av verket, till exempel Plinius den äldre

I den medeltida litteraturen idealiserades Hektor, tack vare berättelsen i Iliaden, som en perfekt riddare som alla borde inspireras av, vilket återberättas i den poetiska cykeln Scener från Trojas fall från 1858. Senare hittar vi Priamos son överallt, i skulpturer som de av Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen, i dans tack vare Werner Egk 1948 och Peter von Winter 1962, i musik tack vare Andreas Meyer-Laubercons Hektor-Trilogie 1963. Även i spelkort hittar vi figuren Hector, från vilken ruterknekt är inspirerad. I modern tid har kärleken mellan Hektor och Andromache också skildrats i metafysiska verk av Giorgio de Chirico, som konstnären har återupptagit i en modern tappning, både i målningar och statyer.

Enligt traditionen förflyttades hans ben till den thebanska fästningen på order av ett orakel; därifrån spreds hans kult till olika städer, bland dem Thebe, där Strabo skriver om en skog som var helgad åt den trojanske prinsen.

Förhållandet till Tetis son

Akilles hade stor respekt för Hektor och visste mer om krigarens skicklighet än om hans ödmjuka karaktär: under Iliadens gång, när han trodde att han skulle dö av orsaker som inte hade med krig att göra, ångrade han faktiskt att han inte hade dödats av fienden. Sammandrabbningen mellan de två kom nära flera gånger: den första när Hektor utmanade den starkare motståndaren, den andra när Priamos son mötte Patroklos. Andra historier berättas om deras möten och skälen till att duellen sköts upp, bland annat en där den vise Helenus skadade den grekiske hjälten i handen med en pil, skjuten från Apollons båge och styrd av Zeus hand.

Enligt vissa versioner av myten var Thetis son på väg att förråda grekerna och överlämna fältet till Hektor. Trojanen hade nämligen ställt ett sådant villkor för att gå med på hans äktenskap med Polyxena, men eftersom han visste att han skulle bli tvungen att döda sina släktingar om han misslyckades, avstod han.

Hectors kusk

Under krigets gång hade Hektor tre fältherrar som alla dödades på samma sätt: en fiende, alltid olika, anföll med sitt vapen som han behärskade, den smidige trojanen duckade varje gång och varje gång slog fienden till mot hans fältherre. Vagnarnas namn var:

Nyttan av en kusk var uppenbar: en krigare kunde inte sikta med sitt vapen och köra samtidigt, och förmågan att undvika attacker minskade också på grund av den koncentration som krävdes. Hektor å sin sida tänkte bara på fienden när han stred, så till den grad att hans kusk vid ett tillfälle, trots epitetet (tämjare av hästar, används i Iliaden), var tvungen att ta hans händer och hålla i tyglarna på en häst. Efter att den siste kusken dött hade Hektor inga andra, delvis på grund av den korta tid han hade kvar, och han konfronterade Akilles till fots och inte i vagnen som han brukade göra.

Den trojanske prinsens hästar

I Iliaden får Hektors hästar namnen: Podargo, Xanthus, Aitonus och Lightning, där den trojanske prinsen talade till dem som män och ville sporra dem att ge sitt bästa, mot de starka Nestore och Diomedes. Det är tveksamt om denna lista är korrekt, eftersom en quadriga inte är ett vanligt inslag i Iliaden och särskilt de efterföljande verben nämns i dubbel form. Quadrigas fanns faktiskt i fiendens armé och förmodligen ville Hektor, som han senare gjorde, jämföra sig med achaeerna genom att stjäla fiendens vapen och tekniker.

Förhållandet till gudarna

Som alltid när det gäller grekisk mytologi är gudarna arkitekterna bakom människornas öde och ibland tar de parti för arméer eller män. Ibland bevittnar de utmaningar på nära håll.

Hektor i Iliaden

Folkens herde dyker upp för första gången i bok II i spetsen för den trojanska armén. Berömt är hans farväl till sin hustru och son i bok VI, ett av de sorgligaste och mest gripande i historien. Homeros dedicerar titeln på flera kapitel i sin dikt till honom:

Iliaden avslutas med vers 804 i bok XXIV där han fortfarande nämns vid namn.

Greker och achaier

I Iliaden kallas Trojas belägrare för achaier, danaier eller arger, och Achaia för det område de ockuperade. De homeriska benämningarna kan alla spåras till det peloponnesiska området och i enlighet med traditionen med etnonymer som hänvisar till det grekiska folket verkar Attika lämnas utanför. Som Thukydides påpekade fanns inte samma enhetliga uppfattning om det grekiska folket, och inte heller den dualism som följde av detta i förhållande till barbarerna. Dessa kulturella kategorier, och de därmed sammanhängande motsättningarna, skulle göra sig gällande under senare epoker, men förblev alltid främmande för den homeriska världen.

Under senare tider särskiljdes också namnen achaeer och argiver, som motsvarade specifika regioner i Grekland, medan etnonymen hellener (Héllenes) tillsammans med den relaterade toponymen Hellas (Hellás) blev etablerade. Dessa två namn, som ursprungligen avsåg ett folk och ett område i södra Thessalien, skulle med tiden komma att avse hela den grekiska världen, enligt en generaliseringsprocess som förmodligen redan tycks ha ägt rum under 700-talet f.Kr. då achaierna

Toponymen Achaia kan specifikt syfta på en region på norra Peloponnesos och ett område i sydöstra Thessalien, det så kallade Achaia Fthiotida. Den skulle senare få en annan betydelse under kejsartiden när den romerska provinsen Achaia inrättades.

Källor

1. Hektor
2. Ettore (mitologia)
3. ^ Jacques de Longuyon, Voeux du Paon, 1312.
4. ^ Pseudo-Apollodoro, Biblioteca, III, 12, 6.
5. ^ Pierre Grimal, I miti greco-romani raccontati da Pierre Grimal, Garzanti, 2005, p. 264, ISBN 88-11-50482-1.
6. ^ R. S. P. Beekes, Etymological Dictionary of Greek, Brill, 2009, p. 399.
7. ^ This etymology is given under "Hector" in the Online Etymological Dictionary, which, if true, would make it an Indo-European name, of root *seĝh-. The Dardanians would not have been Greek, but the language of the city of Troy is still an open question.
8. Ilíada, libro III
9. Ilíada, libro IV
10. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 «Гектор» (Ρωσικά)
11. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 «Hector» (Ρωσικά)
12. «Астианакс или Скамандрий» (Ρωσικά)
13. 4,0 4,1 «Приам» (Ρωσικά)